Sök


 

Ulrika

UlrikaMamma luktade illa.
Hon var äcklig.


På bröllopsfotot är Ulrikas mamma en strålande vacker ung kvinna.
Ulrikas egen minnesbild av henne är en frånstötande, smutsig och skräckinjagande person.


När Ulrika var 30 kände hon att något var väldigt fel.


– Jag var ohär. Jag var livrädd. Jag trodde jag höll på att bli psykiskt sjuk, säger Ulrika.


Ohär är hennes uttryck för att inte vara riktigt närvarande i nuet.


Ulrika hade själv ingen aning om varför hon var ohär. Och hon förstod inte varför nästan allting i tillvaron skrämde.
Ett var hon dock säker på:


– Det här har inget med min mamma att göra.


Det var också det första hon sade till den terapeut hon sökte hjälp hos.


Två år senare förstod Ulrika att det var just mamman som var orsaken till hennes problem.


Ulrikas mamma drack. Hon åkte in och ut på olika behandlingshem. Till slut tröttnade Ulrikas pappa och gav ultimatum 


– antingen fick hon sluta dricka eller också lämna familjen. Ulrikas mamma valde Flaskan och flyttade.


För Ulrikas pappa och andra släktingar hade mamman ändå en given plats i familjen.


– De resonerade att även om hon super så var hon ändå vår mor.


Därför var Ulrikas mamma välkommen och tillbringade bland annat jular, påskar och andra högtidsdagar i familjen.


– Pappa och släktingarna var så tålmodiga med mamma. Själv tordes jag aldrig säga att jag inte ville träffa henne. Men det skulle varit skönt om någon vuxen satt stopp.


För Ulrika var umgänget med mamman en plåga.


– Jag var hysteriskt rädd för henne.


Mamman slog inte, men hon blev gapig, vräkte ur sig oförskämdheter, kallade barnen fula saker, ljög och var allmänt otrevlig.


– Och hon luktade. Jag tyckte hon var äcklig.


Ulrika hamnade i en situation där hon både tog avstånd från mamman och hade samvetskval för att hon gjorde det.


– Men det fanns perioder som var lugna, ljusa och trygga också. De ljusa minnena förmörkades dock av det svåra.


 För att klara sig blev Ulrika mästare i anpassning. Hon lärde sig att vara till lags. Lärde sig att skydda småsyskonen. Och lärde sig att avleda.


Att krypa upp i mammans knä var just ett sätt att avleda. Med ett barn i knät dämpades mammans vredesutbrott. När Ulrika upptäckte det valde hon, trots skräcken och avsmaken för mamman, att uppträda som hennes knäflicka.


När Ulrika blev stor nog att själv bestämma vägrade hon att hälsa på sin mamma. Och när Ulrika själv fick barn berättade hon inte för mamman om dottern.

– Jag ville skydda mitt barn. Jag ville aldrig att mamma skulle träffa henne.


Så småningom träffade mamman ändå sitt barnbarn. Det väckte känslor som ingen tidigare kunnat ana. Mamman erbjöd sig att vara barnvakt.

– Hon sade att om du lämnar henne till mig så ska du veta att jag inte kommer att dricka.


Det var första och enda gången som mamman erkände att hon drack. Och det var, tror Ulrika, enda gången som hon uppriktigt ville sluta dricka.

Suget efter alkoholen förblev dock starkare än viljan att vara nykter.


Efter två år med återkommande samtalsterapi förstår Ulrika nu vilken påverkan mamman haft på hennes liv och hon förstår varför hon känt sådan rädsla.


– Om man inte kan lita på sin egen mamma vem ska man då kunna lita på.


Ulrika heter i verkligheten någotannat. Av hänsyn till sin familj vill hon inte figurera med sitt riktiga namn.


Klara | Ann | Emma | Hanna | Sanna | Ulrika | Roller |


Tillbaka



Testa dina alkoholvanor


Frågor och svar


Läs och diskutera



Team 12-17








IQ


 

Träna utan dopning