Sök


 

HANNA, 18 år. 

Hanna

Pappa har aldrig gullat med mig, aldrig gett mig stöd.Han har bara kallat mig en massa

fula saker.

 

– Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig bli som de.

  

Hanna är 18 år. I nästan hela sitt liv har hon trott att det är hennes fel att föräldrarna dricker.

  

Båda Hannas föräldrar är alkoholister. Själv har Hanna ända sedan hon var sju känt ansvar för hela familjen.

  

– Pappa har missbrukat så länge jag minns. Att mamma också drack förstod jag inte förrän de separerat.

  

Hannas mamma jobbade när dottern var liten. 

  

– I dag är hon alkoholist på heltid.

  

Pappan har, vad Hanna minns, aldrig arbetat.

  

– Om kåkfarare är ett yrke så är det väl det han ska kallas. Jag tror han haft klippbiljett till kåken.

   

– Mamma jobbade och pappa söp.Så var det.

  

De starkaste minnena som Hanna har med sig från barndomen handlar om just föräldrarnas drickande och hennes egen rädsla.

  


– Jag var så djävla rädd för pappa när han druckit.

  

Alkoholen gjorde pappan aggressiv. Han hotade och slog. Hannas mamma var måltavla för både hoten och slagen. Men Hanna tror att aggressionen ibland egentligen var riktad mot henne själv men att mamman gick emellan och tog smällarna.

  

– Då förstod jag inte att det var på grund av alkoholen som han slog. Jag tyckte bara att han var dum i huvudet.

  

Hanna lever med känslan att hennes pappa aldrig tyckt om henne.

  

– Han har aldrig gullat med mig. Han har aldrig gett mig något stöd. Han har bara kallat mig en massa fula saker. Fast när han är nykter är han snäll.

  

Hanna var sju år när föräldrarna separerade. Uppbrottet kom efter en dramatisk jul och nyårshelg. Hanna, hennes lillebror och deras pappa firade julafton ensamma.

 

– Mamma var inte med. Vi undrade väl var hon var, men det var inte mer med det. Senare fick vi veta att hon gömt sig i förrådet. Hon var rädd. Pappa hade hotat att slå ihjäl henne.

 

Några dygn senare vaknade Hanna en natt av ett våldsamt bråk i lägenheten. Hanna förstod att mamman råkat illa ut. Hon hörde pappan bråka med en polis, hörde hur han dunkade polismannens huvud i väggen. Hennes lillebror var livrädd och skrek.

  

– Jag var väl också rädd, men jag måste ju försöka trösta lillebror, minns Hanna. 

 

Det var inte första gången som hon fått ta hand om sin lillebror.hon fått ta hand om sin lillebror.Och inte den sista. Och det var varken första eller sista gången som Hannas pappa fick följamed polisen. Men just den händelsen förändrade ändå Hannas liv.

   

När polisen gått fick Hanna och hennes lillebror en svart sopsäck av sin mamma.

 

– Hon sade: packa ihop det ni vill ha med er. Nu sticker vi.

 

Sopsäcken fylldes. Hanna, hennes bror och mamma flyttade till en egen lägenhet. Men framtiden blev inte så trygg och bekymmersfri som Hanna hoppats.

   

Pappan fortsatte att söka upp familjen och mamman var inte den klippa som Hanna trodde.

   

Pappan fortsatte att hota och slå. Han fick besöksförbud, men hittade ideligen nya skäl att ändå söka upp familjen.

 

– Jag var ständigt rädd för vad han skulle göra. Inte förrän jag var 13 år vågade jag att sova ensam. Innan dess sov jag hela tiden hos mamma.

 

Hanna hade ständiga mardrömmar och grät sig till söms nästan varje kväll.

Efter en tid i den nya lägenheten upptäckte Hanna, vad andra vetat länge – att hennes mamma också drack. Hanna fick ta över allt mera av föräldraansvaret.

 

– Även om mamma bokade 

tvättid, så var det jag som fick se till att det blev tvättat, jag som städade, jag som plockade tomflaskor, jag som såg till att lillbrorsan fick mat och så vidare.


Hanna trodde det var hennes fel att mamman drack.

 

– Jag trodde mamma drack för  att jag var uppkäftig, för att jag inte gjorde läxorna, för att vi grälat, för att jag inte sett efter min lillebror, för allt möjligt.

 

Hanna levde i ett etablerat och till synes tryggt bostadsområde, men i en helt annan värld än sina jämnåriga.


– Om jag någonsin hade några kompisar så tröttnade det snabbt på mig. Jag hade aldrig tid att umgås med dem.


Hanna kände att hon måste skynda sig hem efter skolan, se efter hur mamma mådde, se till att mamma kom i säng när hon var full, hålla lägenheten i ordning, se till att lillebror fick mat, och inte minst vakta så att inte pappa kom och misshandlade mamma.


– Jag hade ett stort kontrollbehov. 

Och jag var rädd hela tiden att pappa skulle komma när jag var borta.


Hanna bröt med sin pappa för flera år sedan. Hon har övervägt att bryta definitivt med sin mamma också, men det är svårare.


– Mamma får ringa mig när hon är nykter. När hon är full vill jag inte prata med henne. Jag har insett nu att mamma får skylla sig själv, att jag inte kan ta ansvar för henne.

 

Allt som hänt har satt djupa spår. För tre år sedan höll tillvaron på att rasa totalt. Hanna orkade inte längre. Hon började skära sig själv – ett vanligt beteende hos ungdomar som bär på stor sorg inombords. Ett familjehem blev räddningen.


– Mina fosterföräldrar är jättesnälla. De är underbara. De älskar mig för den jag är. Jag behöver inte göra mig till. Det är inget bråk och inget slagsmål och jag behöver inte känna mig rädd. Det är som en ny värld. 


En gång har Hanna rymt från familjehemmet. Hon orkade inte stå emot mammans böner om att dottern skulle flytta hem igen.


– Mamma lovade att hon skulle sluta dricka om jag kom tillbaka.


Efter några veckor var Hanna tillbaka i familjehemmet igen.


– Mamma höll naturligtvis inte  sitt löfte. Hon började dricka med en gång.

 

I dag bor Hanna i ett annat familjehem.


– Den nya fosterfamiljen är lika underbara som den första. Jag älskar båda familjerna lika mycket och jag känner mig lika välkommen till båda.


Än har Hanna långt kvar innan hon hittat den riktiga tryggheten, men hon är på väg.


– Det är inte många gånger i livet som jag känt mig värdefull, men faktiskt har jag börjat få litet självkänsla nu.


Hon hoppas att en gång i framtiden få egen familj, egna barn.


– Jag har lovat mig själv att jag aldrig någonsin ska bli mot mina barn som mina biologiska föräldrar har varit mot mig.


– När jag får barn är det mina fosterföräldrar som ska bli deras mormor och morfar.

 

Hanna heter i verkligheten något annat.


Klara | Ann | Emma | Hanna | Sanna | Ulrika | Roller |


Tillbaka




Testa dina alkoholvanor


Frågor och svar


Läs och diskutera



Team 12-17








IQ


 

Träna utan dopning