Sök


 

Sanna

SannaSom barn var Sanna ständigt rädd.

I dag lever hon ett tryggt liv.

 

Sanna Palomaa, 40, vill väcka hopp. Som barn, med alkoholiserade föräldrar, var hon ständigt rädd. I dag är hon en framgångsrik och stark yrkeskvinna.


Sanna och hennes syskon växte upp i ett kaos med sprit och våld.
I dag lever Sanna ett tryggt liv. Hon har två barn som hon älskar och njuter av.


Hon har en akademisk utbildning och arbetar som länssamordnare för regionala tillväxtprogrammet på länsstyrelsen. Vid sidan av anställningen har hon just startat ett eget konsultföretag som arbetar med organisationsutveckling.


Parallellt med jobbet har Sanna också utbildat sig till samtalsterapeut. Hon vill stötta personer som på olika sätt har eller har haft det svårt.


– Jag vill göra skillnad för någon som behöver, den skillnad som jag själv som barn så väl skulle behövt.


– I dag har jag ett jättebra liv, men jag har verkligen fått kämpa för att få det.


De allra flesta vuxna har minnen av födelsedagar och andra glada händelser

från barndomen.


Sanna har bara några få minnen från sina första tio år. Det hon minns är känslor. Som
när mamman förskräckt gömt sig i överskåpet på en garderob och mammans sambo.


– Strutsgubben kallade Sanna honom när hon var liten – slet ner henne.


Känslan när Strutsgubben satt på en stol vid ytterdörren med en stor kniv i handen och konstaterade att ingen skulle komma levande därifrån, sitter också fastetsad på näthinnan.


– Jag och mina syskon levde med ständig rädsla och oro.


När Sanna var i skolan oroade hon sig för att mamma och Strutsgubben skulle vara fulla när hon kom hem och för att hemmet skulle ha invaderats av deras fyllekompisar.


– Jag vågade aldrig ta hem kompisar.


När Sanna var hemma var det våldet som skrämde. Oron att mamman snart skulle få stryk fanns hela tiden där.


Sanna saknade under sin barndom ömhet och närhet.


– Det fanns inte i vår familj.


Sanna ville krama sin mamma god natt men gjorde det inte av rädsla att då bli tvungen att även krama Strutsgubben.
När Sanna var 16 flyttade hon till Helsingfors och några år senare till Paris.


– Ju närmre mamma jag befann mig desto större ansvar kände jag. Jag behövde det avståndet för att överleva själv.


Flytten var kvalfylld. Hon hade dåligt samvete både mot mamman och småsyskonen,
men hon stod fast vid sitt beslut.


I dag är Sanna en driven och nyfiken kvinna som tycker att livet är härligt.


– Nu finns det ingenting som jag är rädd för, utom att det ska hända mina barn någonting.


Sanna utvecklade, precis som många andra utsatta barn, en egen inre överlevnadsstrategi.


– Jag såg till att bli sedd. Blir man inte det så dör man.


En period var det en lärare som såg Sanna. En annan gång var det en dagmamma. Till henne sprang Sanna flera gånger mitt i natten när det var kaos hemma. En tredje gång var det en förstående ”socialtant” som gjorde livet drägligt.


Förutom den egna överlevnadsstrategin var det enligt Sanna idrotten som blev

hennes räddning.


Klasskamraterna idrottade och Sanna hängde med. Hon spelade fotboll, innebandy och basket. Och hon dansade jazzdans och tränade aikido. Utan idrotten hade det kunnat gå hur illa som helst, tror Sanna.


– Barn som växer upp i missbruksmiljöer bär med sig ett osynligt handikapp.


Sanna fick som barn inte hjälp med sitt handikapp. Dagens barn som lever i liknande miljöer får inte heller det, konstaterar Sanna.
Hon upprörs över att myndigheterna lät henne och syskonen växa upp i den miljön.
Som barn skyddade Sanna sin mamma. Hon ljög när socialsekreterarna ställde obehagliga frågor.


– Innerst inne ville jag ändå bort. Inom mig skrek det: Ta mig härifrån.


Enligt Sanna gjorde socialtjänsten tafatta Försök att hjälpa familjen, men myndighetspersonerna utgick hela tiden från de vuxna. De såg inte barnens behov.

– Den goda viljan fanns, men förmågan att göra något fanns inte.


När Sanna var 16 år fick hon hjälp med samtalsterapi. Som vuxen har hon fortsatt
att gå i terapi.


– Det har hjälpt mig jättemycket. Alla som levt i sådana här miljöer behöver sådan hjälp.


Sanna

 

I dag har Sanna förlåtit sin mamma.


– Jag är inte arg på henne längre. Hon gjorde nog så gott hon kunde.
– Jag älskar henne på avstånd. Jag kan inte ha henne alltför nära mig i mitt liv och jag kan inte vara i hennes.






Klara | Ann | Emma | Hanna | Sanna | Ulrika | Roller |


Tillbaka


 



Testa dina alkoholvanor


Frågor och svar


Läs och diskutera



Team 12-17








IQ


 

Träna utan dopning