Sök


 

Klara, 18 år

Klara

Jag har alltid trott att det var fel på migAtt jag inte var värd att känna glädje.

 

Klara bär på en sorg. En stor sorg som hon äntligen börjar förstå.


– Jag har trott att jag inte är värd att känna glädje.


Klara, 18, älskar sin alkoholiserade mamma, men hon känner sig också sviken – sviken av både mamman, skolan och socialtjänsten.


Av mamman därför att hon inte begärde ensam vårdnad. Av skolan som inte tog itu med mobbningen. 


Av socialtjänsten som stödde pappan i hans krav om umgängesrätt och för att socialtjänsten skickade henne till behandlingshem.


Klara är uppvuxen hos sin mamma. Sorgen och rädslan har följt Klara ända sedan småbarnsåldern. Sedan lågstadiet har hon haft sömnproblem. Nu som 18-åring tar Klara sömntabletter två kvällar i veckan.


– Jag får inte ta oftare för då gör tabletterna ingen verkan längre.


Klara vet vad hon pratar om. Hon är inne på sitt tredje sömnpreparat nu. De mildare ger ingen hjälp längre.


De första åren var det oro för pappan som höll Klara vaken.


– Han slogs fast han var nykter.


Trots protester tvingades Klara och hennes syskon att tillbringa varannan helg hos pappan.


– Socialtanten brydde sig inte ett dugg om hur vi mådde. Hon sade bara att pappa hade rätt att träffa sina barn. Att han slog oss struntade hon i.


Skolan gjorde, enligt Klara, heller ingenting för att hjälpa.


– Lärarna tyckte bara att jag var väldigt konstig. Varannan vecka, dagarna innan jag skulle till pappa kunde jag inte sitta still och gjorde ingenting.


Klara tycker egentligen att skolarbetet är roligt, men har ändå upplevt nästa hela grundskolan som en plåga.
Enligt Klara mobbades hon redan i lågstadiet. Och trakasserierna fortsatte år efter år utan att någon försökte stoppa dem.


– Jag var udda. Och så var jag tjock också.


När Klara gick i sexan slutade hon i princip att äta.


– Jag såg ut som ett skelett, ändå sade de att jag var fet. Det fanns alltid något att anklaga mig för.


– Jag var utstött. Utstött! säger Klara.


Större delen av sjuan och åttan skolkade hon.


– Jag var hemma och gjorde ingenting eller drog på stan och gjorde fanskap.


I de vuxnas ögon var Klara en besvärlig, ointresserad, okoncentrerad problemelev. Sett med sina egna ögon var Klara en person utan värde.


– Jag har alltid trott att det var fel på mig. Att jag var konstig. Fast jag förstod inte vad det var.


Hemma fanns ingen som kunde ge styrka. De första åren jobbade Klaras mamma mycket. Och när det inte var arbetet som dominerade så var det alkoholen.


– Ingen såg efter oss. Det hände att jag gick till skolan i kortkort kjol när det var 15 grader kallt. Ingen lagade mat. Vi levde på micropizza och makaroner. Och lägenheten såg ut som världens bombnedslag.


Klara var medveten om att hennes mamma drack, men först efter ett restaurangbesök då mamman blev redlöst berusad och barnen fick gå hem ensamma förstod hon att mamman hade allvarliga alkoholproblem.


Trots alla brister blev Klara aldrig arg på sin mamma. I stället tog hon hand om henne.


– Jag tyckte mest synd om henne. Hon var inte riktigt vuxen.


När mamman kom hem onykter och utan ytterkläder och var genomfrusen var det Klara som bäddade ner henne, Klara som gav henne varmt att dricka, Klara som vakade vid

hennes sida. Till slut orkade hon inte längre.


– Först ville jag inte lämna mamma. Jag tänkte att vem tar hand om henne då, men det blev bara för mycket, för jobbigt.


När Klara var tretton år flyttade hon till sin ”pojkvän”, en tio år äldre man. Ett halvår bodde hon där utan att någon protesterade. Sedan följde två år i behandlingshem, med avbrott för ett par rymningar.


– Socialen hade ingen annanstans att göra av mig. Därför placerades jag på behandlingshem. 


För Klara blev vistelsen på behandlingshemmet en hård tid med våldsamma medsystrar, obegriplig kollektiv bestraffning och alltför lite sömn. Samtidigt fick hon, för egentligen första gången, kompisar.


– I skolan jag kom till var alla jättesnälla. Innan hade jag alltid trott att det var fel på mig. Att det var därför ingen ville vara med mig.


Klaras betyg blev också annorlunda. Gamla ”icke godkänt” byttes mot ”väl godkänt”. Och ägaren till behandlingshemmet är i dag Klaras förebild.


– Jag vill bli som han. Han förstår och han vill hjälpa dem som har det svårt.


Sedan drygt ett år tillbaka bor Klara i ett familjehem. Där trivs hon och där tänker hon stanna.
Mycket har förändrats de senaste åren, tycker Klara. Sorgen i kroppen har börjat att ge vika. Sorgen som gjorde att hon inte kände sig värd att få känna glädje.


– Jag har träffat folk som jag känner att de bryr sig – folk som inte bara säger att de bryr sig. Klara ler ofta och varmt. Hon utstrålar empati.

– Livet fungerar bra nu förutom att jag inte kan sova. Och när sömnen uteblir kommer tankarna.

– Jag tänker mycket på mamma, på småsyskonen, på skolan och på livet.

– Jag undrar om mamma någonsin ska inse att hon har alkoholproblem och om hon i så fall kommer att göra något åt det.

– Jag tänker på hur syskonen som bor hos pappa har det. Jag tyckte det var jobbigt att vara där varannan helg. De lever där hela tiden, 24 timmar om dygnet.

– Jag funderar på skolan – om den ska ordna sig. Om det kommer att gå bättre.

– Och livet. Jag funderar mycket på hur livet ska bli och vad jag ska bli när jag blir stor.


Klara heter i verkligheten något annat.


Klara | Ann | Emma | Hanna | Sanna | Ulrika | Roller |


Tillbaka



Testa dina alkoholvanor


Frågor och svar


Läs och diskutera



Team 12-17








IQ


 

Träna utan dopning